Jag vet inte varför. Men jag samlar ihop mina känslor inom mig och släpper inte ut dom. Jag kanske

glömmer dom för en sekund, men nästa är dom där och spökar igen. Det är jobbigt. Jag vill gråta,

men det funkar inte. Jag kan inte. Jag tror att jag kommer börja, sen tar det liksom slut. Visst,

jag skulle kunna prata med någon, men det vill jag inte. Det hjälper inte. Någon som säger att dom

finns blablabla, det hjälper ju inte. Vad kan det göra åt mina problem? Oups, där kom tårarna. Det

är så jobbigt, jag vill inte ha det så här. Det är nog ingen som riktigt skulle förstå alla mina problem.

Någon kanske skulle förstå ett, men jag orkar inte berätta. Mycket gör mig ledsen. Ena stunden

är jag superglad, sen händer något eller så minns jag något. Jag försöker bli glad genom musik,

men så plötsligt smyger sorgen upp bakom mig och överraskar. Nu är tårarna slut. Jag vet inte va

jag vill, bara någon som förstår mig. Men det är lite svårt, för jag vill inte berätta varför jag är så

ledsen... Ingen märker hur jag är på insidan, messed up. Ingen fattar. Ingen bryr sig tillräckligt

mycket för att fråga hur jag mår. Det finns ingen jag orkar berätta för. Jag skiter i om nån blir sur

för att jag inte tror dom fattar. För dom skulle inte fatta. Försök inte pressa mig att berätta, tack..